Ett år i heimani vårt

Vår gata en eftermiddag i februari 2019.

Till en början kändes det som att vara på besök i någon annans hus. Det var till och med lite småläskigt att vara ensam i huset. Vad fanns i skrubbarna, bakom väggen, i källaren? Men ju mer vi vistades i huset, ju mer vi rev och öppnade upp, desto mer började det kännas som vårt projekt. Inte ännu som ett hem, men vi var på väg. 

Sedan började det där mera roliga jobbet med att sätta vår egen prägel på huset. Köksinredningen kom på plats, vi fick ett nytt och fungerande badrum, vi tapetserade och bit för bit blev det vårt hus. Allt oftare talade vi om huset som vårt hem, men med ett lite nervöst och förundrat leende. På frågan om vi trivs så svarade vi jodå, allt verkar funka och taket har inte rasat in. Så småningom började det kännas som hemma, men det tog ett litet tag att vänja sig. Projektet, det är långt ifrån klart, men nu är det vårt hem.

I dag firar vi ett år här på vår gata i stan. För ett år sedan, 24.2.2018 sov vi vår första natt i huset. Dagarna innan var det fullständigt flyttkaos. Det var kring -25 grader, vår bil vägrade starta och vi körde skytteltrafik mellan lägenheten och huset med hjälp av Nikis föräldrar och min moster och hennes man. Jag som svurit på att vi inte skulle flytta med vårt åbäke till säng några fler gånger insåg att hur vi än gör så ska den ändå ner för spiraltrappans alla sju våningar. Ett år senare sover vi fortfarande i samma säng. Ett år senare är det också mängder av snö, men adventsstjärnan har jag faktiskt tagit ner nu.

Vårt numera 62 år gamla hus är verkligen inte färdigrenoverat, men det är beboeligt. Renoveringstakten är av det långsammare slaget nu då vi också bor i huset. Dessutom har vi en mycket nyfiken och fingerfärdig blivande 2-åring som väldigt gärna skulle ta hand om jobbet. Hans stora intresse är att borra, skruva och spika.

Diskning hör också till ett av barnets stora intressen.

Det största pågående projektet är renoveringen av lilla toaletten. Vi påbörjade projektet redan i somras, men nu har det stått stilla sedan i höstas. Nästa steg är att gjuta golvet och det gör vi helst inte i -20 och snöstorm.

Det som får huset att se och kännas mera hemma är att vi vågat börja hänga upp lite tavlor. Man blir lite mera försiktig med spontan väggkonst efter att ha sett hur gipsskivor börjar se ut efter många spikhål och skruvar utan gipsplugg (det kan bli väldigt stora hål).

Åbo är alltid hemma för oss. ❤


Barnrummet är husets mysigaste plats. Vi är så otroligt nöjda med tapetvalet och hur bra Maximilian verkar trivas i sitt rum. Här finns plats för lek, läsning, vila och bus.

Så småningom ska rummet få en garderob och hylla, men vi har ingen brådska. Som ni kanske ser är det inte mycket som är nytt i rummet utöver sängen, gardinerna och en hel massa leksaker. Dockvagnen har min pappa snickrat till mig då jag var liten. Dockan är ny, men sängkläderna har min mamma sytt i skolan.

I hallen skymtar en spegel och en lampa som hängde på just den väggen då vi gick på husvisning. Huset har överlag inte fått så många nya möbler och prylar. Vi försöker ta tillvara det vi har och restaurera det som är slitet. För att inte tala om alla de där ouppackade lådorna på vinden och i källaren som vi snarare borde göra oss av med – men det blir ett senare projekt.

2 reaktioner på ”Ett år i heimani vårt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s